Det finns en hel del att säga om Hoola Bandoola Band, och om den här dokumentären. De spelar bättre på 1996 års turné än under sina unga år, mognare, svängigare (Peps Persson säger i ett klipp om 70-talets HBB: "Jag tyckte inte det svängde ett piss!") och fylligare. Samtidigt verkar mycket av ungdomens idealism surnat till bitterhet. Allt från Afzelius gnäll om att han inte får röka var han vill till den djupa indignation de känner över att kallas för "gamla" i en recension. "Griniga Gamla Gubbar Tour" borde det ha stått på turnébussen. Samtidigt finns det några genuint fina ögonblick, som när Affe berättar om första gången han vågade spela en av sina låtar ("Bläckfisken") för Wiehe. Glimten av stolt glädje i hans ögon när han berättar om detta är rörande och genuin. Mer sånt hade gjort denna hyggliga dokumentär riktigt bra. 0